Riktlinjer för konst- och konstnärspolitiken

06.02.2019 kl. 14:41
Undervisnings- och kulturministeriet bad om yttranden om de centrala målen för konst- och konstnärspolitiken som beretts av en i detta syfte tillsatt arbetsgrupp. Finlands svenska författareförening svarade:

Finlands svenska författareförening tycker det är bra att stipendiernas storlek ses över och att konstnärspensionernas antal ökas. Det är viktigt att i samband med utvecklingsarbetet ställa sig frågan vad konst ska vara och var den kreativa branschernas framtid är. Konsten är till sin natur sådan att den inte kan underkasta sig förväntningar och krav, då förlorar den all sin roll. Konst är inte service och all utveckling i den riktningen skulle rentav vara farligt. Konst ska inte råda under politisk beredning. Konsten måste vara autonom. Det är problematiskt att försöka mäta nyttan av konst eftersom konsten alltid är till nytta.

Det är centralt att värna om konstens roll som en autonom samhällskraft. I Arbetsgruppens förslag lyser ofta igenom att man vill tilldela konsten en alltmer instrumentell roll. I förslag 2 tas denna konflikt upp, men behandlas inte på ett övertygande sätt, utan förslaget utmynnar i konstaterandet att ”konsten ses som en del av servicesektorn och näringsverksamheten”. Samhället skall inte heller sträva till att bättre ”använda den investering den gjort i konstnärerna” (s.3), det låter som en blandning av DDR och marknadsliberalism. Tankar som dessa står i en så gott som olöslig konflikt med konstens roll som autonom politisk, etisk och moralisk samhällskraft. Vill man så kan man här igenkänna den pågående förvandlingen av konst till produkt; hantverksprodukt, exportprodukt, välfärdsprodukt etc. Konsten har givetvis inget ”egenvärde” - utan vad det handlar om är autonomi. Det är olyckligt att det finska ordet i det här sammanhanget är ”itseistarkoitus”, vilket för tanken till konst för konstens skull. Konsten är alltid på många sätt bunden till samhället, men nyttan av konsten ligger inte i att den görs till produkt. Konsten behöver inte heller ”integreras bättre med det övriga samhället” (förslag 6), konst och övrigt samhälle bör stå i produktiv konflikt till varandra. Konflikten är det som binder konsten till samhället och som är kärnan i konstens ”samhällsfrämjande effekter” (förslag 5). Kanske kunde arbetsgruppen ha haft fler utövande konstnärer som medlemmar, och kanske också någon medlem med mera idéhistoriskt och teoretiskt kunnande?

Förslag 2

Konsten får den roll och finansiering som dess ökande samhälleliga betydelse förutsätter.

Det här är mycket viktigt och bra och det rätta utgångsläget för arbetsgruppens riktlinjer.

Förslag 3

Vi understöder arbetsgruppens förslag om att konstens och kulturens andel i stadsbudgeten ökas till en procent senast år 2023. Vi anser att den viktigaste effekten av de ökade anslagen ska vara det direkta stöd som det ska medföra för konstnärerna. Strukturella former ska komma i andra hand.

Förslag 7

Vi understöder ambitionen om en enprocentsregel. Då staten, kommunen och andra aktörer uppmuntras att satsa till och med en procent av budgeten på konst så vill vi också poängtera satsningar på litteratur (författarbesök, bibliotek på arbetsplatser) som en del av kultursatsningarna.

Förslag 10

Vi tycker det är bra att biblioteket omnämns som en viktig plattform för kultur i kommunerna. Biblioteken är en omtyckt tjänst som kommuninvånarna erbjuds och det är viktigt att deras finansiering tryggas i framtiden. I takt med att bibliotekens roll som kulturscen och mötesplats ökar så är det också viktigt att tillräckliga medel för programverksamheten reserveras. En viktig satsning på kulturpolitik är att konstnärerna får ett arvode alltid då de uppträder.

Initiativet med konstforstran i skolans verksamhet är mycket angeläget.

Det är mycket välkommet att tala om konstens betydelse för människors välbefinnande. Det mervärde som konst och kultur ger kan vara svårt att mäta men i takt med att konstnärspolitiken ses som en del också av social- och hälsovårdspolitiken så torde det underlätta förståelsen för också det här.

Förslag 11

Vad innebär tillräckligt stora stöd i praktiken? Betyder det att stöden då blir färre? Det är viktigt att biblioteksstipendierna bevaras som en skild möjlighet för konstnären. Det är inte i konstnärens intresse att ha färre möjliga bidragsgivare. Varje instans som bedömer konstnärens produktion och arbetsplan har sin egen syn på vad som är konst värt att stöda. En konstnär kan få helt olika bemötande beroende på vilken instans hen riktar sin ansökan till.

Förslag 12

Anslagen för bedömning vid Centret för konstfrämjande utökas så att det är möjligt att betala bedömarna arvoden som bättre motsvarar bedömningsarbetets karaktär och mängd.

Det här är ett viktigt och bra förslag som vi gärna understöder. Förslagets effekter  förhåller vi oss dock lite skeptiska till och undrar vad det i praktiken innebär. Vi understöder definitivt inte ett förfarande som skulle föra bedömningen av konstnärernas arbete bort från konstnärerna själva. Vi tror inte på ett system med konstexperter som skulle ha ett mandat som sträcker sig över genrer. Alla former av konst är unika och har sina speciella drag. De bör därför behandlas så.

Förslag 14

Samarbete mellan olika instanser som finansierar konst är välkommet och existerar redan idag. Eftersom konst till en viss del, i synnerhet då det handlar om en bedömning av den, är frågan om smak så är det ändå viktigt att tillåta ett diversifierat stöd- och bedömningsfält. Samarbete är bra, men integritet är ännu bättre.

Förslag 15

Det finns inget stöd för ett experiment där det stipendium konstnären erhåller av staten skulle omformas till ett arbetsförhållande. Författaryrket är till sin natur så egenartat att ett organ som kunde agera arbetsgivare för författarna skulle vara omöjligt att hitta. Till författarskapet hör att ha många olika texter och ambitioner på gång samtidigt. Ett arbetsförhållande skulle kräva ett exklusivt förhållande till löneutbetalaren och skulle då tära på konstnärens skapande. Vi förstår att tanken är god, men i det här fallet skulle det vara till mera skada än nytta.

Man kan fråga sig om inte samma effekt för konstutövarna skulle uppnås med den höjning av konstnärsstipendiestipendiesumman som föreslås i förslag 16. Hur mycket mera skulle en konstnärslönereform kosta än en höjning av stipendiesummorna till en realistisk nivå? Hur mycket byråkrati skulle en sådan reform ge upphov till, och på vilket sätt skulle den påverka konstens autonomi? Dessa är frågor som behöver utredas.

Det är välkommet att de statliga anslagen för konst föreslås ökas. Särskilt bra är att statens konstnärsstipendier föreslås höjas till ca 2600 euro i månaden (arbetsgruppens förslag 16, se också förslag 11 och 12). Det ligger i stipendiegivarnas intresse att stipendierna går att använda till det de är avsedda för: konstnärligt arbete på heltid, vilket med den nuvarande stipendienivån är så gott som omöjligt.

Förslag 16

Vi stöder allt som finns omnämnt i det här förslaget. Statens konstnärsstipendium släpar ohjälpligt efter och en radikal ökning av dess nivå är mycket välkommet. Samtidigt så får inte en ökning av stipendierna storlek medföra en minskning av deras antal. Ambitionsnivån ska vara så pass hög att dessa två nu ska vara möjliga att genomföra: både en förhöjning av stipendiernas storlek och en ökning av deras antal.

Förslag 17

Antalet extra konstnärspensioner utökas från nuvarande 51 fulla pensioner som beviljas idag till 100 pensioner.

Det här är ett bra förslag som vi understöder. Vi håller dock inte helt med den möjliga effekten; att ökningen av antalet extra konstnärspensioner åtgärdar bristerna i konstnärernas pensionsskydd. Konstnärspensionerna är en viktig del ja, men inte allena rådande. Systemet med LFÖPL-försäkring för stipendiater är mycket bra och fungerande och bör bevaras.

Hela rapporten går att läsa här: